Är konstnärlig frihet och tydliga kulturpolitiska mål förenligt med varandra?

Ett kulturliv för alla är en grundläggande fråga i en demokrati. Samtidigt visar en rapport att politisk styrning för att uppnå detta kan äventyra den konstnärliga friheten. Är problemet den politiska styrningen eller hur den tolkas? Motsätter sig verkligen konstnärlig frihet och kultur för alla?

Allas möjlighet att delta i kulturlivet är en central del av de kulturpolitiska målen, likaväl behovet av konstnärlig frihet. Att bredda deltagandet har visat sig svårt att uppnå och kraftfulla insatser kan behövas. Samtidigt visar en ny rapport från Myndigheten för kulturanalys att politisk styrning för att just uppnå detta kan begränsa den konstnärliga friheten. Finns det en motsättning mellan den fria konsten och att offentligt finansierade kulturverksamheter, utifrån politiska direktiv, arbetar aktivt för att få fler att delta? Eller går det tydligt att skilja på arbetet med att skapa strukturell förändring och konstnärligt innehåll? Och vilken förändring måste till för att säkerställa att principen om armlängds avstånd efterlevs också på regional och lokal nivå där avståndet mellan politik och konstnärlig verksamhet är kort?