Vad är så farligt med religiösa friskolor?
Politiska partier tycks tävla om hårda tag mot konfessionella friskolor, p g a rapporterade missförhållanden vid en eller två muslimska friskolor. Längst går S som förordar ett totalförbud. Vad är egentligen problemet? Är det bara i Sverige? Vad vill de göra – och vad kan och får de göra?
Utökad information om evenemangetGällande regelverk för konfessionella friskolor säger att de konfessionella inslagen måste vara frivilliga och förlagda utanför lektionstid. Är bara närvaron av sådant som ger religiösa associationer ett problem, och hur yttrar det i så fall sig när det inte finns några granskade och rapporterade missförhållanden? Eller ligger problemet på en annan nivå och handlar om en strid mellan två olika föreställningar om hur barn och unga utvecklar värderingar och hållningar, liksom om vad religionsfrihet egentligen är? En som ser religion som något man utövar på fritiden och att ungdomar själva väljer den bästa tron efter att ha blivit serverade neutrala fakta i en icke-konfessionell skola; mot en hållning som ser det mer holistiskt? Är detta också ett problem i andra länder eller enbart en svensk specialitet? Och vad kan politiker som vill stoppa konfessionella friskolor de facto göra? Är löften om förbud och inskränkningar bara spel för gallerierna?
- Olle Burell, skolborgarråd, Stockholms stad, Socialdemokraterna
- Hedvig Bernitz, lektor i juridik, Stockholms universitet
- Frida Park, ledarskribent och debattredaktör, Tidningen Dagen
- Fredrik Heiding, jesuitpater, doktor i teologi och webbredaktör, Tidskiften Signum
- Katrine Marçal, Moderator, författare och frilansjournalist