Kan tro och religion ge ett effektivare internationellt bistånd?

Kyrkor och kyrkobaserade organisationer är stora biståndsaktörer. Skiljer sig deras humanitära bistånd och utvecklingssamarbete från sekulära organisationers? Är religiösa aktörer effektivare i vissa avseenden? Finns det särskilda risker, och hur hanterar man dem?

Missionen och kyrkornas internationella solidaritetsarbete var föregångare till det offentliga utvecklingsbiståndet, och kyrkobaserade organisationer bedriver fortfarande omfattande utvecklingssamarbete. De betraktades länge med oförståelse eller misstänksamhet från de statliga biståndsaktörerna – syftar kyrkornas bistånd till omvändelse, så som missionen gjorde tidigare? Religion och religiösa organisationer spelar en central roll i de länder som biståndet verkar. De tillhandahåller hälsovård och utbildning, de har stort inflytande över sociala och kulturella normer, och spelar – på gott och ont – en viktig roll i såväl konflikter som fredsprocesser. Intresset för religiösa utvecklingsaktörer har ökat starkt på senare tid – främst inom FN-systemet men också i Sverige. Act Svenska kyrkan och PMU har ett människorättsbaserat arbete och följer de humanitära principerna om bl a opartiskhet och oberoende, vilket bl a innebär att människor aldrig får diskrimineras pga religiös tillhörighet